Så jag går alltså; det tycks vara det enda som återstår. Ibland när jag går uppstår till och med sammanhängande meningar, ja även, högst sporadiskt, meningsfulla tankar, i huvudet; stirrandes in i skärmen står det alldeles stilla. – – – Jag minns vagt — tyvärr inte tillräckligt bra för att kunna friska upp minnet — att Steiner någonstans säger att det för människans andliga sida är bättre att sitta än att gå. Hellre sitta mycket, än att gå mycket. Tyvärr måste jag medge att jag helt och hållet är på en annan linje än han i den frågan, men det är väl min förhärdade materialism som spökar. För ett tag sedan såg jag på teve — eller om det var i en artikel jag läste — en mycket gammal man, en fåraherde, som gick tre mil varje dag i de sardinska bergen för att se till fåren. Det framstår som ett ideal. – – – Våren framskrider. Under en vandring i söndags från Karby gård till Danderyd — Roslagsledens etapp 1, en och en halv mil — hann jag se både blåsippor och tussilago, och dessutom ett dussintal citronfjärilar, uppväckta av värmen. Inte många människor, men det ständiga bruset från motorvägarna påminner om dem. Svenskens vitt omtalade naturkärlek misstänker ibland jag vara mer av det teoretiska slaget; man gillar idén om att vara i naturen, men inte att vara där på riktigt. Så slutet av mars alltså, när växtligheten börjar spira. Rudi menar att det är en tid då såväl de ahrimanska som luciferiska väsena fylls av förhoppningar om att kunna dra nytta av de processer som hör årstiden till och på så vis lura människan åt de håll de behagar, för djupt ner i materien respektive för högt upp i overkligheten, i illusionen. En kosmisk kamp, således, mellan att förhårdnas och förflyktigas. Det är en öppen fråga, tänker jag, vems övertag som har ökat sedan Steiners frånfälle… – – – Att gå utan hund är fortfarande som att gå med minst några kroppsdelar avhuggna. Att gå utan hund är dessutom som att äta kakor: svårt att försvara moraliskt. Varför gör man sig inte till någon nytta? Varför slita på sina leder och förbruka energi utan att det leder till något synbart resultat? Varför alla dessa dagar — ändlösa dagar — av att existera utan någon prestation som kvitto? Fastän man inte behövs för någonting här i världen, är det svårt att bli av med instinkten att ständigt hetsa mot en prestation av ett eller annat slag, en prestation vars natur ständigt undflyr en. Man drivs mot en hägring, en okonkretiserad bild av nytta, som man tycker att man borde uppfylla — men kan inte gripa tag i den. Med ‘man’ menar jag ‘jag’.
Hagby, Täby.
the ethereal kiosk 