om hans möllers bok ‘på väg att bli människa’

På det hela taget är Hans Möllers bok På väg att bli människa: Om jagfilosofins och personlighetstankens utveckling (2009) inte så tokig som jag hade väntat mig. Hans Möller är ganska bildad, han kan skriva och boken är inte bara (eller ens huvudsakligen) waldorfmarknadsföring i bokform. Man får dessutom intrycket att han verkligen bryr sig om de frågor han skriver om. Hans synpunkter på omvärlden och dess förfall framstår dock ibland som lite väl världsfrånvända (och det är milt uttryckt). I koncentrerat skick förekommer de i hans mångtaliga insändare,* men boken är i alla fall mer intressant eftersom han har plats att utveckla resonemangen.

Det var bättre förr. I alla fall lite. Nu pågår hemskheter överallt, världen är mer våldsam än någonsin. Utvecklingen de senaste århundradena har gått åt pepparn; inte mycket har blivit bättre. (Det finns andra perspektiv.) Skolan, vars tillstånd under de senaste hundra åren är en tilltagande katastrof, menar han, är ensidigt intellektuell, tyrannisk och värderande. Där har ‘livet stelnat.’ Stat, kommun och näringsliv har gjort den vanliga skolan till en skräckinrättning, om man ska tro Möllers bild. Konsekvenserna är bland annat mobbing och utslagning i skolan, samt för samhällets del våld, segregation, kriminalitet och fundamentalism. Folk spelar ‘dataspel’ (nio av tio sådana innehåller mycket muskulösa herrar och lättklädda damer, berättar Möller, och det låter förstås inte bra). Samtidsmänniskan är avtrubbad och förstår inte att njuta av skönheten i det lilla (som om tidigare generationer i mänskligheten hade större möjligheter till det). Vetenskapen har visserligen gjort stora framsteg, men människan själv är förslavad under sig själv, under sina begär. Möllers motvilja mot dagens samhälle är således tydlig. En del är förståeligt. Annat blir mest komiskt. Ett fint exempel på en Möllers dystopiska syn ser ut så här (det är också ett intressant och inte otypiskt exempel på hur antroposofer ser på andra människor):

En alienerad materialistiskt inställd människa utan jagidentitet som ser sig som genernas slumpvisa produkt som förintas genom döden finner det naturligt att endast tillgodose sina egna intressen och söka kringgå lagarna — “man lever ju bara en gång”. […] Ett levande rättsliv förutsätter ett andligt uppvaknande. Genom våra tankar och handlingar skapar vi vår egen och jordens framtid, vår karma.

Det är ju tydligt att materialisterna — utan jagidentitet (den antroposofiska betydelsen av detta uttryck bör inte underskattas!) — bara är en stoppkloss i utvecklingen. Att det dessutom är självklart för den som inte tror på evigt liv, karma och reinkarnation att själviskt roffa åt sig utan att tänka på andra, är en vanlig antroposofisk uppfattning. Givetvis skulle antroposofer aldrig uppträda på ett moraliskt klandervärt sätt eller tillgodose sina intressen på andras bekostnad. Eller, vänta? Är ens tron på karma en garant mot sådant? Är verkligen den naturliga följden av icke-tro på karma själviskhet, omoral och kriminalitet? Man kanske också kan misstänka att Möller inte riktigt förmår se det mänskliga i den som är övertygad om evolutionsteorins riktighet. Han förmår inte se att den människan kan vara precis lika mångfacetterad som den ‘andliga’ människan, att denne kan bära på alla möjliga nyanser av föreställningar, resonemang och tankar som kanske både är rimligare och mer utvecklade än de är hos många som köpt en färdig, andlig paketlösning (jag menar nu inte Möller själv). Den fördomsfulla andliga högfärden är inte helt lätt att fördra.

Helvete står mot paradis. Med rätt skola kan världen lämna sitt tillstånd av ‘krig, svält, förtryck, terror och utsugning.’ Rätt pedagogik ‘förlöser ur de förfärliga abstraktioner som nu förkväver oss och väcker destruktiva krafter.’ Eftersom Möller är antroposof, är det förstås inte förvånande att han sätter sitt hopp till andligheten. Då måste det forskas. ‘För forskning på det andliga området nämner Steiner antroposofins andevetenskap som en adekvat metod’, meddelar Möller. Nämen, se där. Mycket som Möller skriver om antroposofin är ganska sympatiskt. Hur korrekt det är, är kanske en annan fråga, men han undviker inte kontroversiella saker som reinkarnationen. Han är selektiv i sin bild av Steiner och antroposofin, men det har för hans framställning ett visst fog (måste man medge). Han idealiserar antroposofin, och intrycket jag får är att antingen går världen antroposofins väg, eller så går den mot undergång. Antroposofin har kärnan till frälsningen; han är övertygad om antroposofins oundgänglighet för världsutvecklingen. Men han är, tror jag, trots sin utopism,  inte så omedveten som många andra om att antroposofin har sina fallgropar. Även waldorfpedagogiken har sina problem (han nämner mobbing — det är sympatiskt — att även waldorfskolan har sina problem med det) men det är ändå helt klart till den han sätter sitt hopp, även om han skriver allmänt om pedagogiken mer än han skriver specifikt om waldorf av i dag. Med rätt pedagogik, på antroposofisk grund, ska människan bli fri.

Man kan kanske tycka att när Möller skriver om dagens samhälls- och kulturklimat och klagar över att man ‘förvränger motståndarens intentioner’ i något slags fattig grälsjukhet orsakad av omdömeslöshet (enligt honom outvecklat ‘verklighetssinne’, som för övrigt är släkt med ‘sanningssinnet’) så träffar det delvis honom själv. I sin oerhörda pessimism över sin samtid tolkar han den, tycks det mig, som genomfylld av onda intentioner. Och när han berättar om flykten från friheten — in i fundamentalism och andra dåligheter — till ‘grupprörelser där man kan sjunka in och upphöra som individ’, tänker kanske den skeptiske att det lika gärna skulle kunna vara antroposofin som mottar dessa frihetsflyktingar.

Och när man läser om hur skolan misslyckas då det som barnet påtvingas ‘glöms bort’, det ‘vissnar’, så kan i alla fall inte jag låta bli att tänka på waldorfskolan, som också måste påtvinga barnen mycket och tvinga dem ifrån annat. Men ibland har han goda poänger. Han skriver om bl a en sak som jag ser en del sanning i, nämligen att människor har en ‘övertro på vår naturliga godhet’. Han menar där (ungefär) att skolan har tagit en för liten roll i barns moraliska fostran. (Jag vet inte om det är rätt, men jag tror diagnosen — av övertron på naturlig godhet — är korrekt.)

Möller vill att omdömesförmågan ska utvecklas, och det han skriver framstår som sympatiskt i och för sig, om än det är laddat med mer antroposofiskt bagage än man kanske i förstone tänker. Men jag är i vilket fall som helst inte övertygad om att waldorfskolan — den där ute i verkligheten, som befinner sig en bit från alla hoppfulla ideal och intentioner — lyckas utveckla barns omdömesförmåga. Jag tror inte ens att den skulle lyckas med det om den fungerade perfekt och så som det var tänkt. Hans önskemål om en skola utan regler och krav utifrån betraktar jag som naivt och dessutom skadligt. En sådan politik ger frirum åt folk som inte har kompetens att tillgodose att utbildningen har kvalitet, och det skadar i slutänden. Han avfärdar ‘mätbara prestationer’ för de visar inte ‘de fina livskvaliteter som kan ha utvecklats.’ Det må så vara, men på något vis måste någon ta ansvar för att eleverna faktiskt lär sig något. Tyvärr har det aldrig förefallit mig som om waldorfskoleelever utvecklat några förnämare ‘livskvaliteter’ än andra. Däremot missat en hel del kunskaper och utveckling.

Vad som trots allt ändå gör boken roande och läsvärd, och väger upp Möllers ibland extrema och världsfrånvända synpunkter, är den bildning han ändå besitter och att hans språk är tämligen trevligt att läsa. Det blir heller aldrig riktigt ointressant. Han idealiserar antroposofin och waldorfpedagogiken, men gör det i alla fall inte utifrån okunskap. Mer problematiskt är att hans läsning av filosofi- och idéhistorien i stor utsträckning sker med antroposofiska glasögon, utan att man som läsare för klart för sig varför han gör de tolkningar han gör eller framhåller det han väljer att framhålla. Det är som vore det en självklarhet att filosofins historia varit en utveckling där Steiners idéer är höjdpunkten, ja, kanske till och med fulländningen, och om inte annat kronan på verket. Allting annat var en väg mot antroposofin, och den var målet. Allt annat får läsas och tolkas utifrån den, varför det föga förvånande påstås att reinkarnation varit en självklarhet för många av de stora tänkarna; reinkarnationen och existensen av den översinnliga verkligheten är ju all utvecklings och den mänskliga frihetens förutsättningar…

Tar vi inte antroposofin på allvar, står mänskligheten inför oundvikliga ‘fortsatta katastrofer’. Det är kanske värt att veta.

____________

*Jag har tidigare här på bloggen skrivit om någon eller några av insändarna. Just som jag skrivit det mesta av det här inlägget, dök lustigt och passande nog ännu en insändare upp. Jag använder ju inte bloggen så mycket längre, men Möllers insändare diskuterades på facebook.

dryga besserwissrar

Detta är ganska komiskt, med tanke på hur Hans Möller själv företrätt antroposofin och waldorfskolan i debattartiklar i icke-antroposofisk media. Oftast genom att inte säga något alls om antroposofi och waldorf utan genom att såga alternativet, den ‘vanliga’ skolan och det som försigggår i den ‘vanliga’ världen. Han skriver i senaste numret av Forum Antroposofi:

Omvärlden bedömer i hög grad antroposofin efter hur människor visar sig som arbetar inom antroposofiskt präglade verksamheter och de som ”är antroposofer”. Inger de förtroende eller tycks de självcentrerade eller rentav som dryga besserwissrar? Allt viktigare blir det att medlemmarna skolar sig, utvecklas som människor. Förnyelse innebär nu främst att arbetet med antroposofin fördjupas. Först när man blir högskolemedlem förbinder man sig att ”representera antroposofin”. Att bli medlem i Antroposofiska Sällskapet innebär inga förpliktelser. Men det får inte tolkas så att man bara är konsument. Vi kan bli medvetna om att vår rörelses framtid ”också beror på mig”. Inte minst viktigt är hur vi bemöter varandra och samarbetar. Visar antroposofin sin kraft till förvandling tas den på allvar. (S 18.)

Intressant med dessa människor som ‘är antroposofer’; jag frågar mig vad han menar med det och varför uttrycket står inom citationstecken. I övrigt har han nog en poäng.

(Jag rekommenderar egentligen hellre den översatta artikeln av Johannes Kiersch i samma nummer. Den är betydligt intressantare.)

waldorf, den sklerotiska skolvärldens räddning

Två debattartiklar skrivna av waldorfpedagoger publicerades härom dagen. Artiklarna är så lika att det finns anledning att kommentera dem i ett och samma inlägg. Den ena är skriven av Örjan Liebendörfer, den andra av Hans Möller. De har två viktiga aspekter gemensamt — de handlar båda om hur bedrövligt läget är för skolan och i skolpolitiken, och ingen av dem handlar, i alla fall inte ytligt sett, om waldorfskolan. Waldorfskolorna förekommer endast som exempel, även om undermeningen — jag menar att denna tolkning är uppenbar — är att då den vanliga skolan och politiken som styr den fallerar, enligt skribenterna (och många andra), utgör waldorfrörelsen alternativet, den vackraste lösningen av lösningar, och politiker och det övriga samhället bör acceptera att skolorna släpps fria att göra som de själva önskar. De skolor som verkligen skulle tjäna på detta är förstås waldorfskolorna, där elevernas intellektuella utveckling senareläggs och de därför inte klarar samma tester som barn förväntas klara i andra skolor. Det är i idéerna bakom waldorfskolan man finner motiven till ropen på frihet från politiska krav och mätbara resultat.

Missförstå mig rätt — jag tror inte heller att tester, tidsödande adminstration och ökade kontroller är lösningen på skolproblem; inte heller påstår jag att det inte finns problem med hur skolan ser ut utanför waldorf eller med skolpolitiken. Men jag vet inte vad — utom tester och kontroller — som kan komma till rätta med skolor som misslyckas eller där barns berövas möjligheter till att lära och att utvecklas. Jag tror i och för sig att lärares kompetens är det som verkligen spelar någon roll, och att lärare, för att kunna lyckas i sin roll som goda lärare, måste ha professionell frihet — med tonvikt på ordet ‘professionell’. Men när den här friheten inte är utövas professionellt eller då den innebär att man förmenar barn kunskaper och färdigheter de borde ha rätt till — då inkräktar man på barnens frihet och på deras rättigheter att utvecklas. Waldorfrörelsen önskar också andra friheter, till exempel att waldorflärarutbildningen, vars akademiska nivå inte når upp till de krav som annars ställs, ska godtas som lärarutbildning och förstås statsfinansieras. (Och för att ta upp det på en gång: det rapporterades i går att Waldorflärarhögskolan fått godkänt av ett antroposofiskt utbildningsintitut och en ackrediteringsorganisation associerad med detta institut. Ett överraskande godkännande! Eller inte.) Hans Möller skriver att skattepengar försvinner i ‘onödiga utvärderingssystem’, men utan utvärderingssystem lär det bli svårt att moverka ett annat svinn av skattepengar, nämligen svinnet som uppstår när pengar läggs på dåligt fungerande alternativ.

Örjan Liebendörfer skriver:

I Sverige finns ett sådant exempel i waldorfskolorna som sedan åratal kämpar för en skola som går i en annan riktning än den skola som bygger på öka tryck på eleverna genom prov- och betyg. Det arbetssättet intresserar allt fler föräldrar som inser att den vanliga skolan är på fel spår.

Vad detta ska innebära förstår jag inte riktigt. Det kanske är klokt att använda waldorfskolorna bara som exempel, för någon anstormning upplever waldorfskolorna mig veterligen inte. I de låga årskurserna i de stora waldorfskolorna fylls i alla fall platserna, men kommer man upp i mellanstadiet och högstadiet ser det annorlunda ut med elevantalet. En mindre skola tvingades stänga förra året; det var inte den enda i farozonen. Och gymnasiet ska vi bara inte tala om — när eleverna själva får välja, tycks hälften eller mer av platserna stå tomma och för ett par år sedan stängde en av waldorfgymnasierna i Stockholm på grund av lågt intresse. Ett argument som jag ofta mött är att waldorfmetoden fungerar bra särskilt i de låga klasserna — och de lockar säkert föräldrar bland annat av de skäl Örjan nämner — men att den inte är fullt så framgångsrik högre upp. Jag tror snarare att när barnen kommer upp i mellanstadiet blir bristerna, som funnits där hela tiden, plötsligt tydliga; det märks hur långt efter barnen är, och om barnen i lågstadiet finner sig i att vara understimulerade, har understimulansen i mellanstadiet utvecklats till stökighet och andra problem. Om föräldrar söker ‘det arbetssättet’  — utan tester och betyg — så är det gissningsvis ändå inte med nödvändighet waldorf de söker. I alla fall inte om de förstår att waldorf står för något annat och mycket mer genomgripande än ett önskemål att inte testa och betygsätta barn. Ovilja till tester och betyg är en pytteliten del — och i waldorf bara ett symptom på andra övertygelser.

Sedan finns det en annan aspekt på detta som jag diskuterat flera gånger tidigare — att en skola inte vill ‘pressa’ eleverna att göra intellektuella framsteg (i det här fallet knappt alls erkänner att yngre barn har intellektuella behov), betyder förstås inte att det inte existerar något tryck på eleverna. Waldorfskolan fokuserar helt enkelt på prestationer inom andra områden, eurytmi, vattenfärgsmålning, flöjtspel, sång, med mera. Att inbilla sig att de barn som ständigt misslyckas att prestera inom dessa områden aldrig känner någon press är mer än naivt; likaså är det naivt att inbilla sig att elever som är duktiga i teoretiska ämnen inte känner att deras förmågor undervärderas. I waldorfskolan gäller outtalade krav på att leva upp till de ideal som waldorfpedagogiken föreskriver för ett barns utveckling. Det ingår kanske inte i waldorfpedagogikens syn på barn att erkänna att barn förstår att dessa krav existerar, eftersom barn inte förväntas ha en sådan utvecklad tankeförmåga, men barn kan tolka waldorfpedagogers förväntningar bättre än waldorfpedagoger vill erkänna, och barn vet när de inte duger.

Precis det som Örjan Liebendörfer skriver här gäller dessutom waldorfpedagogiken i lika hög grad: ‘Om du inte kan leverera i några få utvalda kärnämnen är du inget värd är signalerna som sänds ut redan från tidiga skolår.’ Det är bara det att i waldorfpedagogiken gäller kraven ‘mjuka’ och mer praktiskt inriktade ämnen, ämnen som betraktas som lite gulliga och hobbyaktiga utifrån sett, men som är blodigt allvar i waldorfskolan; ämnen som säger något om barnets karaktär. Att du kan läsa och räkna är ingen kompenserande merit om du är dålig på eller ointresserad av vått-i-vått — snarare ytterligare ett tecken på ‘felaktig’ utveckling.

Om man vill stimulera alla barns intresse för skolan är waldorfskolan minst lika dålig som andra alternativ, eftersom de intellektuella bitarna betyder så lite. Jag vet inte heller varför det så lätt glöms bort att många barn är intresserade av att lära sig läsa och skriva och räkna, de är nyfikna på olika skolämnen, på vetenskap eller historia eller vad de nu fattar tycke för. Förvisso är skolorna inte alltid så bra på att ta till vara nyfikenheten, men detta ständiga tjat om hur barn pressas och stressas och tvingas att lära sig läsa och skriva och så vidare — då glömmer man ju bort att barn faktiskt är kunskapstörstande små människor som vill lära sig och vill ha utmaningar. Och om somliga vill lära sig mycket mer än det skolan erbjuder, måste andra i stället hjälpas så att de i alla fall kan lära sig det nödvändigaste — och ingen av grupperna är skolan bra på att ta hand om, inte den vanliga skolan, och kanske ännu mindre waldorfskolan, med dess anti-intellektuella hållning och dess ointresse för att se möjligheter utanför den waldorfpedagogiska modellen. (Den som intresserar sig för sådant kan med fördel leta upp waldorfpedagogiska beskrivningar av hur barn ‘är’ och hur de utvecklas, och fundera på hur dessa idéer drabbar de barn som faller utanför mallen.)

Hans Möller skriver i sin artikel om en annan intressant företeelse, apropå barn som har svårt att anpassa sig till skolan och dess krav:

Nu ökar trycket på föräldrar, elever och lärare. Föräldrarna ska få böter om de inte lyckas få sina barn till skolan.

Jag har aldrig tidigare hört en waldorfpedagog uttrycka att barn inte bör tvingas till skolan. Kanske gäller det bara den kommunala skolan eller andra friskolor? Vill han säga att frihet för den alternativa pedagogiken att göra som den vill är ett motgift mot det han beskriver? Kanske är det otänkbart att barn också skolvägrar i waldorfskolan — så otänkbart att man förnekar att det sker? Att det händer att barn går dit, bara ovilligt, med obehag och fruktan? Eller att de bara vantrivs och har tråkigt för att pedagogiken inte passar dem? (Jag frågar, för jag begriper inte ens varför Möller har med detta i artikeln.) Många waldorfpedagoger anser, så vitt jag förstår saken, inte att de har någon skyldighet att upplysa om att ett barn vantrivs i skolan. Jag har tyvärr hört åtskilliga berättelser om barn som tvingats att gå i waldorfskola sedan skolan övertygat familjer om att något problem inte existerar. (Eller så har man lyckats kuva barnet att inte längre protestera eller fått det att tro att det som är fel och ont är rätt och bra.) Jag har själv erfarenhet av att bli tvingad att gå till skolan, fastän jag mådde fruktansvärt dåligt av den. Det är väl en naivitet hos föräldrar att gå på detta, men skolan har förstås också sitt ansvar — man bör tala sanning om barn som uppenbarligen inte passar i waldorfskolan eller vars behov man inte kan tillgodose. Man bör inte vara delaktig i att tvinga ett barn att stanna i en skola med en pedagogik eller social miljö som inte passar barnet. Den fråga jag har är förstås — vad anser Hans Möller att de föräldrar ska göra som inte lyckas få sina barn att gå frivilligt till waldorfskolan? Eller vad tänker han om situationen för de barn som ofrivilligt — eller bara motvilligt — måste infinna sig där? Och hur ska skolan hantera det? Hur tror han att de barnen mår? Eller tror Möller kanske att problemet med negativa skolupplevelser mest är en fråga för resten av skolsystemet — för de där hemska skolorna där barn lär sig läsa och skriva rät tidigt och gör test och har tryckta läroböcker och så? Där lärarna inte är utbildade i antroposofi?

Men jag håller ju med Möller — och känner igen mig — när han skriver:

Man kan inte skuldbelägga föräldrarna när barn som grundligt vantrivs, känner sig misslyckade och kanske mobbas slingrar sig undan sitt fängelse.

Det är bara det att detta knappast har något med den skolpolitik Möller kritiserar att göra, annat än att det diffust skulle kunna ha något med ‘tryck’ att göra; i alla tider har barn som ‘grundligt vantrivts’ eller är fast i ett ‘fängelse’ av mobbing försökt slingra sig undan. Det är inte heller en punkt i argumentationen som säger något om alternativet Möller står för — även om han inte direkt marknadsför det annat än, återigen, diffust i den mening att han önskar att hans alternativ ska lämnas i frihet och inte ställas under kontroll. Det finns inte mycket som talar för att waldorfskolor på ett positivt sätt skiljer sig från andra skolor. Jag befarar att det är tvärtom. Jag skulle också bra gärna vilja höra vad Möller anser om mobbing i waldorfskolorna, och vad han menar att man bör göra när barn i waldorfskolor försöker ‘[slingra] sig undan sitt fängelse.’ Eller, förresten, jag undrar också vad andra waldorflärare känner inför det — hur bör man hantera det, när det är waldorfskolan som är fängelset? Kan ni ens förmå er att erkänna att så kan vara fallet? (Annat än i efterhand, när ett avmätt ‘waldorf passar inte alla’ kan användas slentrianmässigt för att avfärda negativa reaktioner och för att avsäga sig ansvar.)

Hans Möller tar även upp ett annat exempel på tvång och tryck som dagens skolpolitik medfört, nämligen: ‘Waldorflärarhögskolan, whl, i Bromma får inte längre anslag.’ Där har Möller förstås fel, för WLH har inte blivit av med anslag, de har aldrig haft några. Han talar om att friskolor med annan pedagogik — i Möllers fall waldorf — skulle kunna bistå samhället med ‘fruktbar dialog’. Kruxet med dessa fruktbara dialoger och fagra löften om att lära av varandra är ju att när man läser waldorfföreträdare handlar allt mest om hur andra skolor gör fel och om hur resten av skolsystemet stinker, och andemeningen är ju alltid att andra har att lära av waldorfskolan, men aldrig sägs något om vad waldorfskolan kan lära av dem. Man vill ständigt framhålla sig som alternativet till det förmodade, gigantiska misslyckandet i resten av skolvärlden — utan att egentligen ha några belägg för att man är bättre, eller ens bra, utöver det att andra uppenbarligen är dåliga. Det är väl inte att förvåna att när dessa dialogmöjligheter kommer på tal förefaller de ganska vaga och svävande — och huvudsakligen inriktade på att andra bör intressera sig för en tämligen obskyr metod utan egentlig teoretisk förankring utanför antroposofin.

Det mest fascinerande med Möllers artikel är kanske ändå avslutningen, för här, om inte förr, får man verkligen veta att en antroposof talar:

Vad vårt samhälle behöver är friska ungdomliga skaparkrafter som motverkar all skleros och leder till förnyelse.

Sklerosen är inte bara en medicinsk term, utan en antroposofernas bogeyman, förknippad med sådana läskigheter som materialism och det ahrimanska — och det som waldorfskolan är bäst av alla på att förhindra och motverka: prematur intellektualisering. Ju tidigare ett barn ‘intellektualiseras’, desto större blir risken för andligt förhårdnande, skleros. I viss mån är förhårdnande en naturlig del av det mänskliga åldrandet (därav vissa fysiska ålderstecken), men det gäller alltså att, särskilt under barnens uppväxt, förhindra en utveckling mot själslig skleros, och det gör man genom att iaktta hur en hälsosam utveckling bör te sig enligt den antropsofiska utvecklingspsykologin. Vad Möller egentligen vill säga står inte helt klart för mig, men om man ser till resten av artikeln så befarar jag att det han menar är att waldorfskolan är och har varit inne på rätt spår i 90 år, och att det är dags för resten av samhället att nu ta upp denna impuls, kanske som resultatet av en ‘fruktbar dialog’ —  eller ska vi kalla det vid dess rätta namn: ‘monolog’? Den ‘skleros’ vi ser i resten av samhället, om vi förmodar att det är vad Möller försöker säga, är i så fall en konsekvens av en skola som är waldorfskolans motsats — och av intellektualisering och materialism.

Det samlade intrycket av artiklarna är att författarna önskar framföra att massor av saker är fel med skolan och med skolpolitiken — samt att det finns ett alternativ men det låter man helst förbli diffust och utan närmare förklaring och beskrivning. Och bäst är kanske det. Man erbjuder, eller antyder ett erbjudande om, ett alternativ, men det handlar mer om att bereda vägen för det, genom att peka ut allting dåligt i skolsystemet (ergo, waldorfalternativet måste, utan att närmare argument ens behöver ges, vara bra — eller i alla fall bättre). Slutmålet är väl, måste jag befara, att säkerställa större ‘frihet’ för waldorf att göra som waldorf vill, utan kontroller och utan krav. Som ni säkert förstår menar jag att om man medger större frihet för dåligt fungerande skolor och pedagogiska metoder, som inte är ens hälften så förträffliga som deras företrädare skulle vilja påstå — om de talade om dem i stället för att tala illa om resten av skolsystemet –, då inskränker man elevernas frihet såväl i skolan som i livet.

*

Denna artikel dök passande nog upp i Svenska Dagbladet i dag. Om jag inte redan hade skrivit ovanstående inlägg redan i går hade jag gärna fogat in artikeln i resonemanget. Den är ett lika tydligt exempel på fenomenet att peka ut fel och brister i det vanliga skolsystemet utan att vilja tala särskilt explicit om det alternativ vars sanning man själv tror på och vill främja. Det vet ni väl alla, förresten, att waldorfskolan är den enda skola som ‘låter hela människan gå i skola’. Den vanliga skolan är de demonterade människoskärvornas skola.

hans möller i dn

Hans Möller, antroposof och pensionerad waldorflärare,* har skrivit (ännu en) insändare i Dagens Nyheter; han presenteras som ‘lärarpensionär’ denna gång. Tyvärr publicerar DN (vad jag vet, det har åtminstone förut varit så) inte insändare på nätet, men i pappersversionen finner ni Möllers text i torsdagens tidning (26/7), insändarsidan.

Hans Möller tycker att skolan har blivit förskräcklig, och ger förskräckande argument för hur fel ute skolan är. Den handlar om produktivitet och inte om det enskilda barnet, och så vidare. Därefter fortfar Möller:

Skolan bör förvaltas av den som kan se barnet/eleven i ögonen varje dag, se hur det mår och vad det behöver. […] En varm, personlig atmosfär ska råda. Ingen skola får bli så stor att barnen blir anonyma, det som möjliggör mobbingen.

Jag utgår ifrån att Möller någon gång har befunnit sig i en waldorfskola, då han ju faktiskt är tidigare waldorflärare. Möjligen var det med ögonen förbundna. Det som möjliggör mobbing i waldorfskolor är i allmänhet just det: barnens anonymitet inför varandra och de vuxna — det opersonliga, att små barn inte ses som individer med egna behov och eget tänkande –, och vuxna som vandrar runt med stängda ögon och öron, i många fall upptagna, så vitt man kan förstå, av sin egen andliga förkovran.

Han skriver också om att föräldrarnas tillit till skolan är viktigare än myndigheternas krav på att skolan levererar. Det är förstås det waldorfskolan lever på: föräldrars (i många fall högst obefogade) tillit. Jag kan förvisso hålla med om att tillit är något gott och bra. Men den förutsätter ett stort mått av ärlighet hos skolan och av dem som företräder skolan (och här brister waldorfskolorna kapitalt). Dessutom har vi problemet med att barnen får betala priset för föräldrarnas förtroende för goja och nonsens, även i de fall då föräldrarna förstår vad de ger sig in på.

‘Rankningsraseriet’, och här menar Möller tester, nationella prov och internationella kunskapsrankningar och sådant, är att betrakta som ‘en sjukdom’, skriver han. Därför att kunskapsrankningar inte kan mäta ‘finare livskvaliteter’. Det är sådana man får med sig från waldorfskolan, finare livskvaliteter; om någon är på jakt efter dem så vet ni var ni ska leta. Ja, jag säger det ironiskt. Möller:

Det som pressats fram vid 15 års ålder genom betygstryck har föga livsvärde, det är snittblommor utan rot i personligheten.

Vad är då lösningen? En skola som ‘utvecklar kreativa förmågor, fantasikrafter och arbetsglädje, lust till livslångt lärande.’ Vem erbjuder detta? Enligt Möller är det, föga förvånande, waldorfskolan som gör det. Och det är alltså, menar han, viktigt att skolan (d v s waldorfskolan) befrias från myndigheters krav och kontroller, från ‘politikernas tvångströja’… från krav på att elever faktiskt ska få kunskaper med sig från skolan, får man förmoda. Betygsjakten försvinner då, och högskolorna får själva ta hand om intagningen och välja ut de mest lämpade. Så bra. Detta garanterar verkligen att ingen — inte ens eleverna själva — får reda på om waldorfskolan ger de kunskaper som kan förväntas — förrän det är alldeles för sent.

____

* Och författare till tidigare versioner av waldorfskolans kursplan.

hans möller om vem som äger barnen

För snart en månad sedan publicerade Dagens Nyheter en insändare av Hans Möller, waldorflärare (DN 20 juli 2011). I den hävdar Möller att staten saknar kompetens att ställa krav på de skolor offentliga medel finansierar. Detta skulle följa på argumentet att ‘staten äger inte barnen’. Då kan man förstås fråga sig vem som ‘äger’ barnen.

Experimentlystna föräldrar som glatt och villigt riskerar sitt barns framtid genom att ge det en dålig utbildning? Inkompetenta skolinstitutioner med uselt utbildade lärare?

Eller äger kanske barnen sig själva och därmed en rätt att inte få sin utbildning sabbad av klåpare?

Jag säger inte att waldorfskolorna är inkompetenta klåpare eller föräldrarna okunniga idioter. Det jag säger är att argumentet att staten inte ‘äger’ barnen är fullständigt imbecillt. För vem fasen gör det? Det räcker egentligen att avsluta motargumentationen där, för så dumt är det.

Men Möller har därtill fel när han menar att staten inte ska ställa krav. Det måste den naturligtvis göra. För barnens skull och av den anledning att gemensamma medel alltid ska användas klokt. Det senare gäller inte bara skolan, utan alla skattefinansierade verksamheter.

Men det är klart att kvalitetskrav är ett problem för waldorfskolan. Eleverna kan, t ex, inte klara kunskapskraven. De klarar inte de nationella proven i tredje klass eftersom waldorfskolan dröjer med läs- och skrivinlärning. Eleverna är således inlåsta i waldorfskolan, när de väl börjat där och om de själva saknar den intellektuella kapaciteten att hinna ikapp den ‘vanliga’ skolan på egen hand.

Så mycket för den ‘frihet’ Hans Möller hyllar. Det är i alla fall inte barnets frihet han har för ögonen, tycks det mig. Bara det att tala om äganderätt vad gäller människor, om än omyndiga, ger en antydan om hans syn på frihet. Så varför ska man ta hans rop på frihet från statlig reglering av dessa skolors verksamheter på allvar? Det handlar, syns det mig, mest bara om skolornas rätt att göra som de vill: att underlåta att bibringa barnen kunskap, att anställa outbildade lärare, och så vidare.

‘waldorfskolan följer inkarnationsvägen’ (läroplan)

Jag fick ett tips i dag. På den här bloggen kan Hans Möllers introduktion till waldorfskolans kursplan beskådas och läsas (klicka på bildfilerna). Det är en waldorfpedagogisk klassiker, men bjuder delvis på lite andra saker än de man får sig till del i waldorfskolans läroplan En väg till frihet (jag syftar på de senaste, antroposofiskt upprensade, versionerna).

På sidan 1 kopplas tandömsning till skolmognad. Det är dåligt om ‘intellektets kalla ljus för tidigt bestrålar barnet’. De ‘dödskrafter’ som (påstår Möller) är närvarande i vår värld i dag, härstammar från för tidig intellektualisering. ‘Den planetariska katastrofen förbereds genom de högst upplysta vetenskapsmännen’ — dessutom kännetecknas vetenskapsmän, och de för tidigt intellektualiserade, av ansvarslöshet, skriver Möller. Vidare menar han att hela barnet är ett sinnesorgan, som uppsuger allt intuitivt. Därför är det aldrig bra för barnet om det ser den vuxne se på TV eller läsa tidningen, barnet kan nämligen då få för sig att härma den vuxne. Det är bättre att städa, sy, sjunga eller måla tillsammans med barnet. Notera att Möller inte nämner att man kan läsa böcker med barnen, något som många barn älskar. Det vore ju prematur intellektualisering. Bättre att barnet imiterar den vuxne som sjunger och syr!

På sidan 3 presenterar Möller dravel om att det lilla barnet — under sjuårsåldern — lever i föreställningen att världen är god. Därför måste omgivningen formas för att möta denna påstådda förväntning hos barnet. Jag förmodar att det i så fall innebär att waldorflekskolan för många barn måste uteslutas som alternativ — waldorflekskolan är, mot somliga barn (jag säger inte alla), djävulsk och ondskefull. För att inte tala om skrämmande.

På sidan 3 börjar också avsnittet om 7-14-årsperioden. ‘När barnet omkring sjuårsåldern nått tandömsningen, som liksom puberteten innebär en genomgripande förvandling av självslivet, har det blivit skolmoget.’ Tandömsningen, således, är tecknet på skolmognad — för waldorfpedagogen. Det är det själsliga som frigörs (eterkroppen) och detta sammanfaller med mjölktändernas förlust — mjölktänderna är ‘ärvda’, barnets nya tänder är dess egna. Detta hänger ihop med att man anser att det enda barnet ärver från föräldrarna är ju det kroppsliga. Barnet är nämligen en reinkarnerad, och ‘väljer’ innan sin nedkomst sina fysiska förutsättningar, det vill säga, det kroppsliga som föräldrarna erbjuder. Mjölktänderna har barnet då fått genom den kroppsliga ‘behållare’ som föräldrarna erbjudit. I och med att barnets själsliga krafter väcks till liv kring sjuårsåldern, utvecklar barnet också en ‘egen’ uppsättning tänder.

Waldorfläraren, skriver Möller, arbetar mellan 7 och 14 ‘helt ur det konstnärliga’ med barnen (min kursivering), eftersom barnen lever i det bildmässiga. De är alltså inte intellektuella varelser. Man kan inte resonera med dem, de kan och bör inte utveckla sina intellektuella sidor. De ska leva i det bildmässiga, inte i det abstrakta och logiska; de ska leva i det känslomässiga inte i det förnuftiga. Eftersom det är så waldorfläraren tror att barn är. Allt det Möller skriver är i enlighet med barnets natur. Sedan finns det ju otacksamma djävlar till barn som inte fattar detta med sin ‘natur’. Men det bekymrar nog inte Möller. ‘Allt abstrakt-teoretiskt är ännu förödande’, skriver han. Det är något ‘främmande’ för barnet. Behovet av trygghet är under dessa år stort, menar han. Återigen — detta talar inte för waldorf, det talar emot waldorf. Vad gäller fördärvade, intellektuella barn. ‘Färdiga läromedel undviks’ — till nackdel för barnen.

‘Det är viktigt att vi under dessa år vårdar barnets naturliga religiösa krafter’, fortsätter han. Här nämns också reinkarnationslärans betydelse inom waldorfpedagogiken:

‘För att kunna känna trygghet i världen måste barnet känna att det hör samman med världen och att goda hjälpare, goda makter står bakom det, både innan det “kom in i mammas mage” och efter åldrande och död, som det förstår att det måste genom.’

Folksagorna ger ‘näring’ för sådana föreställningar och främjar den andliga utvecklingen. Något senare fortsätter Möller:

‘För waldorfskolan är det en självklar utgångspunkt att den fysiska världen har en andlig bakgrund. “Jorden och människan är gudarnas verk — vi skall föra verket vidare” — denna grundstämning går genom alla ämnen.’

Jag rekommenderar läsning av avsnittet om auktoritet på sidan 4, där även perioden efter 14 år beskrivs. Möller påbörjar här också ett avsnitt om den ‘inre’ läroplanen, den har att göra med ‘hur barnet “inkarnerar” genom olika åldersstadier för att “nå jorden”, nå fram till ett fritt medvetande om världen, som sedan allt mer vidgas — det kanske viktigaste temat i waldorfpedagogiken.’ Förskolebarnets medvetande är, enligt Möller, ‘sovande’. Sagor illustrerar vägen in till det jordiska. (Läs gärna avsnittet.) ‘Waldorfskolan följer inkarnationsvägen’ — nå, det är ju prima…

På sidan 6, vidare om ‘lagbundenhet[en] i människosjälens ständiga växling mellan inkarnation och exkarnation’. På samma sida och de efterföljande finns korta redogörelser för vad som sker i varje årskurs. Läs gärna också dem. Möllers kursplaneintroduktion avslutas med dikter, bland annat en ganska talande dikt skriven av honom själv.

De här sakerna står kanske inte med i dagens waldorfskoleläroplan. Det betyder dock inte att de är inaktuella. Det här är vad waldorflärare studerar, det är den kunskap de har, den kunskap de använder i sitt pedagogiska arbete. Det är bara det att somliga saker inte är rumsrena att tala om i dagens skol- och samhällsklimat, därför håller waldorflärarna och waldorfskolefederationen hellre tyst. De har inte uppdaterat läroplanen av den anledningen att de inte längre håller med Möller om de ‘fakta’ han presenterar om barnet och dess utveckling, utan för att de insett nödvändigheten att presentera en mer allmänt acceptabel läroplan, om waldorfskolan ska tillåtas fortsätta existera. De håller med Möller, men det passar sig helt enkelt inte längre att säga det. Högt.

hans möller dissar ‘statsskolan’

Hans Möller dissar ‘statsskolan’ i en insändare i Svenska Dagbladet i dag. Insändaren kan ses här [pdf].

Statsskolan visar överallt en tendens till ett stelt, likriktat system utan skaparglädje …

skriver han, och fortsätter

En demokratisk skola respekterar varje elevs rätt att söka sig till en skola som ger trygghet och arbetsglädje i en varm social miljö utan oro för betyg och kuggning. En skola som väcker intresse för livslångt lärande. Mobbning uppstår i hierarkiska system där individen känner sig maktlös.

Hans Möller glömmer dock att nämna vilken skolform han själv förespråkar, i andra sammanhang, nämligen waldorfskolan.